Nyheter

Ackreditera dig till early bird pris!

Välkommen att ackreditera dig till Tempo Dokumentärfestival 2019 och ta del av hela programmet för endast 500 kronor. Fram till den 31 december har du möjlighet att ackreditera dig till early birdpris, ordinarie pris är 700 kronor (ex 25% moms).

Anmäl dig här: 


Läs mer om vad som ingår i din ackreditering här.

Tango i sommarnatten

Än återstår fortfarande en utomhusvisning i Tempos sommarturné! Vi avslutar sommaren med Tango på Söders dansbana med visning av Our Last Tango av Germán Kral. Innan visningen blir det dans med inledande prova-på-lektion under ledning av Tango08!

7 sep 20.30
Film: Our Last Tango avd Germán Kral
Plats: Söder dansbana, Eriksdal
18.00 Dans med inledande prova-på-lektion

17 aug, She Said Boom av Kevin Hegge, Jacobs Kyrka under Stockholms Kulturfestival
17 aug, Kortfilm Best of Tempo, Fisksätra filmfestival
13 aug, Stronger Than a Bullet av Maryam Ebrahimi, Göteborg under Way Out West
10 aug, Nu bor jag på en camping av Jasmijn Kooijman, Göteborg under Way Out West
5 aug – Silvana – väck mig när ni vaknat, Järva Filmfestival i samarbete med Europride
3 aug – Our Last Tango, Nämndö Byggdegård
2 aug – 12th and Clairmount, Järva Filmfestival
2 juli – Our Last Tango, Möja Bio

Out by Art – film och samtal

Efter work in progress-visningen på Tempo är det nu dags för permiär! Se nyproducerade konstfilmer och en dokumentärfilm som utforskar vad det kan innebära att vara konstnär utanför normen. Dokumentärfilmen följer fem konstnärer, alla verksamma vid olika nordiska ateljéer för personer med funktionsvariationer, i deras arbete med konstfilm. Under kvällen visas konstfilmerna, dokumentärfilmen och det blir samtal med de medverkande. Moderator: Minna Haveri.

Utan tidigare erfarenhet av filmskapande har kameran blivit konstnärernas redskap för nya sätt att se och kommunicera. Konstnärliga och personliga processer möts i filmerna som öppnar upp för diskussioner kring frågor om vad som är utanförskap och innanförskap, Outsider Art och konstnärskap.

”Vi är inte alltid som alla andra, men vi är alla individer, med olika styrkor och svagheter, likheter och olikheter. Precis som alla andra.” Hugo Karlsson och Marianne Schmidt.

Datum: fredag 20 april
Tid: kl 17–20, efterföljs av Moderna Bar
Plats: Biografen, plan 2
Språk: engelska
Pris: fri entré
Anmälningsinformation: anmäl dig till c.lundqvist@modernamuseet.se senast 19 april 2018.

Moderna bar är öppen efter filmvisningen.

Medverkande konstnärer
Aleksi Pietikäinen, Kaarisilta (Finland)
Birkir Sigurðsson, List án landamæra (Island)
David Viborg Jensen, GAIA (Danmark)
Hugo Karlsson, Inuti (Sverige)
Marianne Schmidt, dokumentärfilmare, Inuti (Sverige)
Niko Liikanen, Kettuki (Finland)

Moderator: Minna Haveri
Minna Haveri (Finland) är forskare och konstpedagog. Hon tog sin doktorsexamen på Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur 2010. I avhandlingen ”Nykykansantaide” om samtida folkkonst undersökte hon olika fenomen i finsk samtida folklig bildkonst (så kallad ITE-konst) och de betydelser som förknippas med dem. Hon är viceordförande i Kettuki, en finsk förening och ett nationellt nätverk som stödjer konst gjord av människor med funktionsvariationer. Hon har ett stort intresse för marginaliserad konst och för social rättvisa inom konstpedagogikens område.

 

Om Out by Art
Out by Art är ett projekt som pågår mellan september 2017 och april 2018. Alla konstnärer är knutna till ateljéer som är medlemmar i nätverket Nordic Outsider Art (NOA). NOA startade 2015 och har idag fem medlemsorganisationer i fyra länder. Syftet med en plattform som NOA är att stärka förbindelserna mellan olika aktörer inom Outsider Art i Norden. Genom att söka nya sätt att arbeta, vill NOA göra skillnad i såväl den individuella konstnärliga utvecklingen, som utvecklingen för nordisk Outsider Art.

Projektledare: Sven Blume
Projektkoordinator: Lotte Nilsson-Välimaa
Projektsamarbetare: Marianne Schmidt

Tyck till om festivalen!

Tempo är över för den här gången och vi vill gärna ha din feedback! Vilken dokumentär var bäst? Vilket samtal mest intressant? Och hur funktionell är egentligen hemsidan? Era åsikter är ovärderliga för oss!

Undersökningen tar bara ett par minuter och som tack får ni ett gratis årskort till nästa festival då vi dessutom firar 20-års jubileum. Tack!

Till undersökningen!

Mer radio!

Om du inte hade möjlighet att besöka hela festivalens radioprogram får du nu en andra chans! Här finner du årets festivalavsnitt av Processpodden, soundwalken Kärlekslandet samt många av årets bidrag till Short Dox Radio och Förradio. Lyssna här!

Tack för i år!

Tempo Dokumentärfestival är över för den här gången och vi vill tacka alla er som bidragit till en magisk festivalvecka! Efter sju dagar med över 170 programpunkter känner vi oss stolta, lyckliga och berikade efter alla möten och intryck. Tack för att du varit en del av detta och vi har redan börjat planera inför nästa år!

 Veckan inleddes med en storslagen invigning på Folkoperan och världspremiären av Rikard av Julia Stanislawska. Därefter följde 6 intensiva dagar fyllda med film, radio, foto, VR, seminarier och masterclasses. Tempo 2018 bjöd på kreativt kaos när över 60 barn gästade transmedia-workshopen Future Aleppo. Göran Hugo Olsson, Waad Al-Kateab och Helena Trestikova höll mästerliga masterclasses och vi kunde njuta av djupgående Q&As efter majoriteten av festivalens visningar. Tempo Impact Conference blev en ögonöppnare för många och orsak till vidare diskussioner. I sviterna av ”Ingenting” uppstod spontan rakiabar på Bio Rio och i Kärrtorp förvandlades Reflexen till en punkklubb för de nostalgiska. Vi gläds åt fler nya festivalmedlemmar än någonsin och är glada att festivalens spridning runt om i länet är fortsatt stark.

Vi är speciellt glada att årets program var så fullt av nya talangfulla filmare med nya perspektiv, vilket känns väldigt lovande för svensk dokumentärfilm! Tillsammans med mer etablerade röster gav det årets program en stor bredd. Vi hoppas kunna fortsätta att stödja dokumentärmakare genom hela processen med pitch, work in progress och visningar.

Och om suget efter mer dokumentärfilm är starkt efter festivalveckan – börja abonnera på vårt nyhetsbrev så får du inbjudningar till förhandsvisningar och specialvisningar året om. Vi är snart tillbaka med nya spännande program och tips. Tack för i år och på återseende!

Årets vinnare på Tempo Dokumentärfestival!

Vinnarna i de olika tävlingarna på Tempo Dokumentärfestivals nittonde upplaga är nu utsedda. Totalt delades sex priser och fyra hedersomnämnanden ut på prisgalan, som på lördagskvällen hölls i lokalerna hos Teater Tre i Stockholm. Flera av dokumentärerna presenteras i programmet under söndagen.

(more…)

Äta djur

Vår jord är 3,5 miljarder år, däggdjur har vandrat här i 60 miljoner av dem, människor i 200 000. Vår kolossala påverkan på jorden började för 60-70 år sedan. ”Vi är nu Goliat och naturen David”, sägs det i Eating Animals. En film om människor, djur och ett livstillstånd som vi måste ta oss ur. Regissören Christopher Quinn kommer till Stockholm och Tempo.

Frågan till Quinn om att göra film på Jonathan Safran Foers fantastiska bok Äta djur kom från Natalie Portman. Christian hade inte läst den, men åkte på ett möte i New York där han förklarade att han inte var så där värst sugen på vegetarianism.
– Bra, sa Portman och Safran Foer. Sedan läste jag boken och den påverkade mig väldigt mycket.
Det första jag slutade med var mjölkprodukter. Sen kyckling, berättar Christopher. Men jag var inte främst intresserad av att göra en film om mat, sådana finns det så många av. Med boken som grund närmade han sig istället jordbrukare som fortfarande försöker skapa mat
för ett hållbart samhälle. Men som ser sig totalt överkörda av den megalomaniska djurindustrin.
– Jag ville göra en film om Amerika, om dess dramatiska förändring. Bönderna vi möter får berätta sina historier som leder oss vidare till de stora frågorna, kring hur vi behandlar vår planet, våra djur… Och i förlängningen oss själva. Det är självklart att vi inte kan göda en djurindustri som idag. Eller äta kött i den mängd som vi gör idag. Vi följer Frank, en liten kalkonfarmare i Kansas som har sina djur som vänner, (”Frank lärde mig att kalkoner har personligheter, att de kan längta efter honom bara för att umgås.”) Samtidigt får
vi en inblick i djurindustrierna som vuxit fram de senaste decennierna, enorma cancersvulster i jordbruket. Med intervjuer från North Carolina där lantbrukare luras på olösbara lån och med bilder från grisföretag som låter industrins stora urin- och skitsjöar rinna rakt ut i grundvattnet.
– En arg grisfarmare kom och pekade finger mot mig och när jag vevade ner rutan kunde jag bok-
stavligen inte andas. Inte prata, ögonen bara rann …

Det bor fortfarande folk i North Carolina, för deras ställen går ju inte att sälja. De måste bo i all denna livsfarliga skit. Som bonden Craig Watts.
– Han öppnade sina dörrar för oss, för han var trött på att bli utnyttjad. Och på att djuren behandlas värre än skräp. Med kycklingar som måste växa sig så tunga att benen bryts av. Han hatar det, men måste skuldsatt jobba vidare. Och är nu utsatt för allvarliga hot, för att han visade hur verkligheten såg ut.
– Vattnet, landet, djuren. Man behöver inte vara matematiker för att se att de inte går ihop, säger
Christopher. Det handlar inte om livsstil, det handlar om hur vi ska klara vår värld.

EATING ANIMALS
Lördag 10 mars 11.30 Bio Rio

Med kameran som vapen

Regissören Violeta Ayala befinner sig på hemlig ort. Till Bolivia kan hon i alla fall inte åka just nu. Även om hon själv tycker att Cocaine Prison är hennes mjukaste film hittills, så väcker den och hennes The Fight sådana aversioner hos makten i hemlandet att det är bäst att hon väntar med att återvända. Däremot kommer hon gärna till Tempo och Stockholm. Och tar med sig Cocaine Prison.

Violeta beskriver sig själv. Vad hon gör med sin oerhört kreativa energi:
– Jag har alltid utmanat status quo. Jag har satt press på den genom ett slags politisk granskning.
Men, säger hon, Cocaine Prison är inte så utmanande. Den är mjuk.
Nåja, kan vi säga som sett det. Knappast. Men den låter personerna vara mjuka, för det är de. Hernan, Mario, Daisy… Filmen börjar symboliskt med myror som bär iväg med kokablad till sin stack. Så landar vi snart i kokainhandel och ett fängelse. Fyllt av fattiga, lokala fångar, ofta inlåsta utan rättegång … De lägst stående.
– Jag var trött på alla amerikanska filmer om drogkrigen. På Pablo Escobar-narrativet. Verkligheten kring droger ser ju inte ut så, menar Violeta. Jag har inte sett en enda ”big fish” i våra fängelser, men hundratals och åter hundratals fattiga. Så vandrade hon in i ett fängelse, erbjöd sig att undervisa i engelska och smugglade då in kameror till några av fångarna så att de kunde skildra sin verklighet.
– Det är bättre att filma det som sker, verkligheten, än att intervjua människor om hur de ser på saker och ting.
–Jag ger mina historier frihet. Jag vet inte hur de slutar, hade jag vetat det hade jag lika gärna kunnat skriva en bok. Jag vill ha film på allt, ha fokus på allt, för jag vet inte vad jag kommer att använda. Och så vill jag förskjuta gränserna. Försöka nå så långt man kan för att utmana status quo. Ta risker för att göra en bättre film. Cocaine Prison tog sex år och hade kanske aldrig blivit en film om jag inte vågat. Man måste bry sig tillräckligt för att göra en sådan resa. En av dem hon brydde sig om var Hernan. Han vill spela i ett band. För att ha råd med trummor till sina syskon bestämmer han sig för att smuggla två kilo kokain till Argentina. Vilket leder raka vägen till fängelse. Violeta Ayala följer honom och hans vän i cellen, den äldre Mario, under flera månader.
– Flera fångar erbjöd sig frivilligt att ta varsin kamera. Några var bättre på att filma än andra. Eftersom det redan fanns så många mobiler kunde fångarna på sin höjd få någon dags isolering för att använda kamerorna, men många kameror hittades och beslagtogs. Violeta däremot var mycket mer hotad över tilltaget.
– Det kan vara livsfarligt där och barn våldtas. Men det farligaste sker på nätterna då vi inte fick vara där. Vakterna gör inget mer än att vakta dörrarna. När jag kom in i fängelset berättade de att man får klara sig helt på egen hand. Men jag hade ju Dan, fotografen, min partner, med mig och han är en stor och stark australiensare (skratt). Och jag är både tuff och också ganska lång för att vara bolivian …
– I fängelserna finns inga rika över huvud taget. Systemet är helt korrumperat. På fler ställen än hos oss. I The Bolivian Case, filmen som jag gjorde tidigare, hamnade tre norska och några bolivianska tjejer i fängelse för narkotikasmuggling. Tjejen som kom från den rikaste familjen fick genast hjälp av norska regeringen att komma ut, den blonda fick hjälp av en glassig herrtidning (!) att betala borgen och resan hem, medan den tredje tjejen hade fel efternamn, Rodriguez. Hon blev kvar i fängelset. Några av de latinamerikanska tjejerna fick sitta i åtta år för det de gjort tillsammans.
– Är vi inte lika mycket värda? frågar hon retoriskt och slår ut med armarna. Så ser världen ut. Och så ser Violetas filmer ut.
– Men jag är trött på att slåss, jag vill att vi satsar mer på kreativitet. Vi fightas hela tiden, till och med på Facebook ska vi ägna tid åt att fightas. Nu vill jag involvera människor, se till att de blir kreativa. Spendera vår energi på rätt saker. När Ayala börjar tala om framtida projekt talar
hon fort och sprakande entusiastiskt och jag får räkna på fingrarna och hittar ett tiotal projekt hon vill göra. Till att börja med får hon komma till Tempo för att prata om sin film och sin kreativa energi.

AYALA OM KOKABUSKEN:
Bolivia tjänar pengar på kokabladen. Att odla koka är inte olagligt i Bolivia till skillnad från i flertalet länder. Det är dock handeln med kokainet. ”Kokabusken har varit en välsignelse och en förbannelse. Utan den hade vi inte brutit 100 år av kolonialism. Fattigdomen för många familjer kunde bara brytas med odlandet av kokablad, precis som i länder som Peru, Mexiko och Colombia”, menar Violeta. Problemet med att tjäna snabba pengar är att man också gör av med
snabba pengar. Och att ingen betalar skatt för dessa inkomster. Så medelklassen växer men ingen betalar för vägar, skolor eller läkare.”

AYALA OM EVO MORALES:
”Bolivias befolkning är mycket ung. Jag är inte gammal, men minns vilket hopp vi satte till Evo Morales. Vi blev glada och stärkta av den positiva påverkan han hade i början. Idag har många i befolkningen bara vuxit upp med bilden av honom som han är nu, en korrupt diktator. Det formar hur unga människor i vårt samhälle tänker.”

VIOLETA AYALA
ÄR: Boliviansk filmare och författare på väg till Tempo.
FILMER: Between the oil and the deep blue sea (2005) om Mauretanien, Stolen (2009) om nordafrikanskt slaveri. The Bolivian Case (2015) om 8 unga smugglare och medföljande rasism, The Fight (2017) om handikappades kamp i Bolivia (ligger ute på The Guardian), Cocaine Prison aktuell på Tempo. Violeta är en av talarna vid Impactdagen 9 mars.

Fredag 9 mars 17.30 på Filmstaden Söder 9
Söndag 11 mars 17.30 Filmstaden Söder 9

 

Tempo på Instagram

Läs mer!