Tempos historia

Tempo fyller myndig!

Var med och upplev Tempo Dokumentärfestivals uppväxt; från födelsen 1998 till myndighetsdagen 6 mars 2017. Följ oss på Instagram, Facebook och på webben där vi varje torsdag fram till festivalen kommer att berätta vår historia!

1998
under Kulturhuvudstadsåret, föds Tempo Dokumentärfestival i Stockholm. Med gäster som Svetlana Aleksijevitj och John Pilger samt fotoutställning av Christer Strömholm var succén ett faktum. Tempos grundare Gustav Forsberg berättar:

– Allt började med att jag springer ihop med Agneta Mogren i Radiohuset för nära 20 år sen. – När ska du göra en ny radiodokumentärfestival? frågade hon. För du vet väl att 1998 är det kulturhuvudstadsår i Stockholm. Bra idé, sa jag. Men jag ville skapa något nytt, något oprövat. Så kom plötsligt idén till Tempo. En hejvild blandning av olika dokumentära uttryckssätt, av och med författare, filmare, radioproducenter, webmakare, journalister och fotografer.

I mars 1998 var det så dags för vår första festival.  Scenografen och filmaren Karin Wegsjö byggde upp en fantastisk miljö på Kulturhuset i Stockholm, med palmer inpressade i plaströr. På skärmar spelades superåtta-film som publiken tagit med och fått överförd till video. I biktbås blev publiken intervjuad av radiostudenter.

Våra inbjudna gäster blev överrumplade av att träffa andra dokumentärmakare som jobbade i helt andra medium. Gränser bröts ner. Allt flöt på med hjälp av en stor skala volontärer under ledning av Agneta Mogren.

Så plötsligt kommer min mamma ångandes genom entrén…
-Hur går det lilla gubben, ropar hon till mig som är två meter lång. Då brister det för några volontärer.  De dyker ner bakom disken och försöker dölja sina skratt. Festivalchefens mamma har kommit!

Tempo blev ett av de ytterst få projekt som levde kvar efter kulturhuvudstadsåret. Agneta tog snart över som festivalchef och samlade ett nytt team runt sig. Tillsammans började de en medveten satsning för att locka en yngre publik till Tempo. Tur var det, för annars hade Tempo dött.

Nuförtiden smyger jag runt anonymt och njuter av utbudet. Ler invärtes när jag blir tillsagd av en volontär att göra si eller så, men lyder så klart. Vilken lyx att ha en sådan festival årligen, som lever och fortsätter att utvecklas. Tack alla ni som gjort och gör detta möjligt!

1999 genomförs ingen Tempo.

2000
tar Tempo över hela Södra Teatern i 8 dagar. Många av festivalens seminarium kretsar kring den nya tekniken, internet och den stora ökningen av amerikanska serier i public service. Hur ska dokumentären ta form i det nya 00-talet?
52 stycken filmer och 30 radioprogram presenteras under de 8 dagarna, och Esko Männikkö ställer ut sina jättelika panoramabilder.

Claes Herrlander som under Tempo 2000 bland annat var producent, ansvarig för stillbildsutställningarna och teknikansvarig berättar:

-År 2000 gick den andra festivalen av stapeln på Södra Teatern i Stockholm. Tempo var ännu långt ifrån myndig och vi sökte formen. För att överhuvudtaget kunna genomföra festivalen fick vi hålla oss till en mycket slimmad personalstyrka. Festivalchef Gustav Forsberg, koordinator Agneta Mogren, redaktör Dan Hallemar, mobila dokumentärredaktionen Stina Gardell… alla hade ett pärlband av olika arbetsuppgifter. Med de ovärderliga volontärernas hjälp klarade vi förberedelserna.

När festivalen väl drog igång hade vi hur mycket som helst att göra och vi var alla tvungna att rycka ut dygnet runt för att släcka mindre och större ”eldsvådor”. En kväll när jag var jour för kvällsföreställningarna ringde en av våra internationella gäster, den eminente chilensk-amerikanske konstnären Alfredo Jaar. Han satt och ugglade på sitt rum i hotellet vid Slussen och undrade om vi kunde ses och äta middag tillsammans. Tyvärr var jag ju upptagen… Så pågick festivaldagarna, till bredden fyllda med arbete och knappt någon tid till umgänge med våra fina internationella gäster. En oförlåtlig försummelse!

Sista dagen gick Agneta och jag ner från Södran till de internationella gästernas hotell för att ta farväl. När alla var samlade i receptionen frågade Alfredo Jaar -Do you really like us? Vi rodnade och bedyrade att vi visst tyckte mycket om dem, men att vi varit så underbemannade att vi inte hunnit med det viktigaste: Att ta hand om gästerna ordentligt. På skakiga ben återvände vi till Södran och lovade oss själva att inte begå denna blunder igen.

Trots detta menar många att Tempo dokumentärfestival 2000 var ett mycket lyckat evenemang.

2001 genomförs ingen Tempo

2002
Festivalchefen Agneta Mogren minns:
-2002 tog jag över som festivalchef tillsammans med Sofi Lagergren som jag träffat på Kulturhuset. På en kurs för att ta datakörkortet mötte jag Pia Keller som blev en del av teamet. Tillsammans åkte vi till Amsterdam och dokumentärfestivalen Idfa. Budgeten var mycket skral och vi tog in på ett lopphotell i Red Light District nära festivalens centrum. Det blev långa dagar och nätter och när vi kom hem hade vi inte bara med oss fantastiska filmer utan även kliande röda utslag…

Med inspiration från Idfa växte Tempo. Futurniture med Fredrik Nilsson i spetsen stod för ny form och vi rekryterande fantastiska medarbetare som Jonas Robin, Åsa Garnert, Anna Harding och Anna Walldoff. Tillsammans trängdes vi i ett gammalt stall utan fönster i Gamla stan. Kontoret var iskallt på vintern och vi hade ”eldgamla” datorer enligt vår praktikant Oskar Ekström.

Festivalen drog igång. Invigningsbandet gjorde entré i Kulturhusets varuhiss och hoppade upp och spelade på borden. Margreth Olins Kroppen min öppnade festivalen, Carol Morley kom med sitt brutala självporträtt The Alcohol Years, om de 6 år hon inte mindes, då hon varit konstant full. Och festade loss med Jon Osman och Kim Longinotto. Radiosalongen bjöd på Dogmaradio och en hjärnoperation i surround stereo. Köerna ringlade sig till Mia Engbergs första retrospektiv. Responsen från publiken och branschen var otroligt stark och vi insåg att Tempo måste bli en årlig festival!

Carol Morley & Jon Osman

Carol Morley & Jon Osman

2003
2003 anordnas en annan version än den Tempo vi är vana vid idag. Top of the Docs kallas den och hålls under tre dagar i december på Filmhuset. 22 dokumentärer har valts ut av åtta programansvariga på åtta internationella dokumentärfestivaler. Tempo är en av festivalerna och väljer den finska filmen ”Screaming Men”. I baren bjuder Sammi Nummelin på finsk tango och annan populärmusik i moll. Tempos producent Jonas Robin berättar:

Så var det dags för festivalen att bli årligen återkommande. För att klara det gjorde vi en liten mellanfestival. Tidigare hade vi varit på platser som krävde att vi byggde egna biografer men nu skulle vi vara på Filmhuset, cineastens mecka…

Nytt för i år var även att vi skulle testa att ha eget biljettsystem. Vi lånade printrar och datorer från Flimmer i Norrköping och ställde upp 4 stationer på rad med en massa volontärer redo, det skulle ju behövas med tanke på att vi varit så praktiska att vi lagt alla filmstarter samtidigt. Det vi dock inte räknat med var tristessen som infann sig efter de 10 minuter det tog för besökarna att köpa sin biljett och springa in till visningen. Foajén med sin pampiga stenbeläggning har sällan ekat så öde som när 8 volontärer sitter och stirrar tomt framför sig. En bra lärdom för framtiden.

Festivalen löpte ändå på bra förutom en liten dipp på lördagen som startade med en kraftfull snöstorm. Handen på hjärtat, hur bra filmen än verkar vara, skulle inte du också tänka dig innan du gav dig iväg hela vägen till Filmhuset på Gärdet? Det var praktiskt taget tomt fram till sena eftermiddagen. Tur var väl att eftermiddagen bjöd på strålande sol och en vykortslik utsikt över Gärdet för de som ändå trotsade vädrets makter.

Jonas firar med ett glas rödvin.

Jonas firar med ett glas rödvin.

 

 

 

 

 

 

2004
2004 är Tempo en 3-dagar lång festival i november med 80 dokumentära filmer. Som marknadsföringsmaterial togs bland annat ett gäng häftiga flyers fram med ord hämtade från programmet. Love Svensson, redaktör för närmare tio upplagor av Tempos programtidning minns:

Tror det var mitt första år som regelrätt redaktör för programtidningen, och det var som för det mesta när det gäller kulturevenemang som drivs av nittio procent hjärta och tio procent budget – korta puckar och tajta deadlines.

Jag och formgeniet Fredrik Nilsson, som av oklara skäl helst ville gå under artistnamnet Chez Freddy, satt sena nätter i Tempos minimala kontor i Gamla stan (vill minnas att det var ett före detta stall) och slet vårt hår över producenter som inte skickade bildmaterial och synopsis från sina filmer i tid. Men en titt i backspegeln visar också att det var ett fint program som satts ihop:

Vi lade stor vikt i programtidningen på Lars von Triers provokativa och lätt spekulativa dokumentärfilmsmanifest Dogumentary. Fyra filmer gjorda enligt manifestet hade sin svenska premiär under Tempo 2004, bland annat resultatet av konstnären Pål Hollenders och sångaren Olle Ljungströms kaotiska filmresa till Afghanistan. Sin vana trogen balanserade von Trier på gränsen mellan fullständigt allvar och det totalt oseriösa med sitt manifest för en ”sannare dokumentärfilm”. Går det att göra dokumentärfilm inom ramen för en uppsättning kyskhetsregler som Triers bolag Zentropa ville göra? Dogumentary-projektets producent Karoline Leth hade en ganska tuff uppgift i att förklara hur manifestet skulle användas, och på vilket sätt det skulle förnya dokumentären. En gemensam slutsats tycktes dock finnas hos såväl Karoline Leth som Dogumentary-filmaren Pål Hollender och SVT:s Janne Josefsson: manifestet var en god anledning att debattera dokumentärfilmens etik och estetik.

Den finska dokumentärfilmaren Pirjo Honkasalo, som besökte Tempo 2004, var nog provokatören och ironikern von Triers raka motsats. En noggrann och allvarlig filmskapare som med The Three Rooms of Melancholia målade en skakande och samtidigt mångfacetterad bild av det pågående kriget i Tjetjenien.

Det är knappast någon tröst, men kanske ändå kan ge lite perspektiv: 2004 hade den första fasen av Irakinvasionen just övergått i det blodiga sönderfall som fortfarande pågår i dag, kriget i Afghanistan rasade på för fullt och Putin-Rysslands ockupation av Tjetjenien, efter att landet bombats sönder och samman, hade katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen. Vi tycker med rätta att vår del av världen ter sig ganska mörk 2016, men det fanns en hel del mörker i många delar av den också för tolv år sedan.

Dokumentären är ovärderlig både som samtidsskildrare och livgivare åt historien. Programmet för Tempo 2004 visade verkligen det.


2005
2005 har Tempo vuxit till en femdagarsfestival på Zita, Sture och Finlandsinstitutet och vinner Citypriset för Årets film. Motiveringen lyder; ”Gav stockholmarna en välbehövlig dos av stark, spännande och inte så sällan rolig dokumentärfilm som vi annars aldrig har chans att se. Befriande!” I programmet finns radio med rödvin med devisen ”Radio är bättre tillsammans” och den indiska miljöaktivisten Vandana Shiva är på plats, huvudperson i PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalians film Bullshit. Regissören PeÅ Holmquist minns:

Det är nu mer än fjorton år sedan vi började med filmen om Miljöaktivisten Vandana Shiva, som kom att heta BULLSHIT. Vi hade följt Vandana i press och media en längre tid och under ett möte i Köpenhamn med Vandana frågade vi om det gick bra att göra en film om henne. Ja visst, sade hon, Börja filma nu! Och det gjorde vi. Vi följde Vandana under tre år: I Asien, Europa och Latinamerika filmade vi henne under möten med aktivister, politiker, bönder och arbetare. Det var motigt i början, ingen lätt människa att komma nära. Vandana var van att ha saker och ting på hennes eget sätt och hon höll ett hårt tempo. Det jag lärde mig av Vandana var främst hur viktiga de ursprungliga växterna var och hur absurt det var att amerikanska företag försökt ta patent på indiska träd och växter! Vandana Shiva försökte aldrig styra oss i en bestämd riktning och ganska snart verkade hon tycka att det var riktigt roligt att ha ett filmteam i hälarna. Vid WTO-mötet i Cancun, Mexico ledde Vandana ett omfattande protestmöte. Vi var ständigt nära henne, men vid ett tillfälle sent en kväll vände sig Vandana till oss och sade: ”The toilet, Do you mind if I visit it by myself?”

Äntligen var det dags för premiär under Tempofestivalen 2005. Jag åkte till Arlanda för att möta vår världskända aktivist. Jag fick vänta länge. I vanliga fall var det alltid Vandana, som kom först ur planet eller tåget. Men inte när hon kom till premiären av filmen i november 2005. En nyopererad Vandana kom i rullstol! Men detta hindrade inte henne från att genomföra festival och visningar och många möten med skolklasser och fackföreningar i högt tempo!

En alldeles speciell aktivist!

2006
2006 fortsätter festivalen att växa. Bland annat är det första året för Tempo Documentary Award, 75 000 kronor till den bästa svenska dokumentären. Prisutdelningen direktsändes i SVT med Orvar Säfström som programledare. En annan nyhet är ”tankstationerna” där du kan fylla på din mp3 med radiodokumentärer och poddar! Länge leve mp3’n! Radioduschen på Sture var också populär (se bild nedan) Ett av festivalens teman var Brasilien och film- och seminariekoordinatorn Anna Harding minns fotoutställningen på Galleri Kontrast;

-Jag stod med fotografen Ivanildo Carmo dos Santos från Olhares do Morro och några besökare på galleriet, framför en bild som visade en tonårskilles rum i favelan. Pojken hade dekorerat väggarna med sidor utrivna ur porrtidningar och betraktarna reagerade med skepsis och upprördhet på bilden. Varför visa detta? Men den bilden berättade en hel del, inte minst där den hängde bredvid andra, mer ”romantiska” bilder. Och den väckte känslor. Jag fick agera tolk i ett samtal om vad en dokumentär bild är. Det var ett sådant ögonblick då det verkligen gick att känna, på ett nästan fysiskt påtagligt sätt, hur intryck under Tempo satt igång processer hos festivalbesökarna.

2007
2007 arrangeras en specialupplaga av Tempofestivalen under 4 dagar på Zita, Klarabiografen, DI och Södra Teatern.
Programchefen Sofi Lagergren minns;

– Vi bestämmer oss för att flytta Tempo till våren från och med 2008. Hösten är kort och det är många andra festivaler som ligger ungefär samtidigt. Men vi vill ändå göra något under 2007, verkligen hålla nere festivalen så att vi kan satsa stort på jubileet i mars 2008 istället.
Vi planerar ett ”Tempo special” med filmer från forna Östeuropa. Vi bjuder in Filmskolan i Lodz och Andrej Wajdas filmskola som kommer med ett 15-tal studentfilmer. Och vi måste ju ha regissörer på besök! Ett 10-tal internationella gäster kommer till festivalen.
Vi vill absolut ha med radio och uppmanar Mobila dokumentärredaktionen med Stina Gardell i spetsen att bidra med radiodokumentärer från hela Sverige. Efter att ha scoutat talanger där enda kravet var att man skulle vara över 65 år, presenteras en mängd nygamla berättare på festivalen.
Sammanlagt innehöll denna ”minifestival” 50 dokumentärer, seminarier och diskussioner efter i stort sätt varje film. Festivalen rundas av med en fet balkanfest på Södra Teatern. Den behändiga begränsade Tempofestivalen blev inte riktigt så liten som tänkt, och vi hade drygt 3 månader på oss att fixa en ny festival med 10-års jubileum!

Programtidning 2007

Programtidning 2007

 

 2008

2008 fyller Tempo 10 år! Vi firar med att flytta till Söder med biograf Victoria som huvudbiograf och byter tidpunkt för festivalen till mars. Det faller i god jord och festivalen slår publikrekord. ”Trängseln och de ringlande köerna utanför biografsalongerna vittnar om publikens hunger efter verklighetsskildringar…” skriver Boel Zetterman i Norrköpings Tidning.

På Debaser Medis har vi biobar med musikdokumentärer om Joy Division och Dixie Chicks. Biografen på Debaser är väldigt sliten, tekniken föråldrad, och ljudet från banden som soundcheckar läcker in i salongen vid tystare delar av filmerna. Trots det skapas det magi när vi visar Lou Reed´s Berlin som nattbio. Martin Rössel inleder visningen med en personlig hyllning till legenden, och vi sjunger lyckligt med i filmen och dricker rödvin.

Tempo blir nu fortsättningsvis ett välkommet vårtecken i mars.

Grafisk form: Futurniture, Fredrik Nilsson.

 

2009

2009 har Tempo för första gången ett uttalat huvudtema- något som sen kommer prägla festivalen. Årets tema är ”crossing borders”- om gränser och gränsöverskridande-både innehålls som formmässigt. Tävlingen Tempo Pitch där 75 000 delas ut till bästa idé anordnas för första gången. En ny punkt är samtalsserien ”Youtube och jag”- om fenomenet Youtube och hur det påverkar media, en programpunkt med gäster som Ruben Östlund och Ester Martin Bergsmark. Stefan Jarl leder vandring i Kenta och Stoffes fotspår, fullsatt direkt när biljetterna släpptes och många som ringde och tjatade om biljetter. Gästkoordinator och presentationsansvarig Jill Helmi minns:

2009 kändes det som om hela Tempo festivalen tog one giant step… Invigningen på Strand, Supreme Court Allstars och Billy Paul som hedersgästartist är ett oförglömligt minne för fler än mig! Presentatörerna och samtalen inför varje film som jag även var ansvarig för var perfekta, och jag jobbade tredje året i rad med Linnea Larsson som gästkoordinator. En dröm i sig.

Sofi Lagergren och Agneta Mogren gav mig fria tyglar, jag var överallt och det kändes som om jag var i all världens dokumentärers mittpunkt. Kanske var jag lite för mycket överallt, så utmaningen blev att fokusera, något som Jonas Robin då klokt gav mig insikt i. Den insikten, samarbetet och styrkan i teamet bakom festivalen 2009 har jag tacksamt burit med mig i mitt framtida yrkesliv sedan dess.

Entré gjorde även en ny assistent, eller vad hon nu hade för titel… Hon fick direkt en guldstjärna i min bok. När en hårddisk eller ett band eller vad det var kraschade 7 minuter innan en visning på Victoria så kutade hon utan ett ord över gator och trottoarer till vårt Presscenter på Clairon för att hämta en DVD-kopia. Visningen kunde genomföras, i tid, och den nya assistenten som visade sig vara en sprinter, fick aldrig lämna Tempo efter det. Hon var Melissa Lindgren, och hon är numera Tempos programchef.

2010

Året var 2010 och Melissa Lindgren, nuvarande programchef, ger oss en inblick bakom kulisserna!

“2010 var mitt andra år på Tempo och mina arbetsområden växte då jag tog mig an 3 olika roller på festivalen som film-, ackreditering- och gästansvarig. Lite av ett självmordsuppdrag kan man tänka så här i efterhand men då kändes det fullt rimligt att jobba 24timmar om dygnet i några månader.

Inledningen på festivalen flöt på fint med en strålande invigning av Liza Keys fantastiska Rewind och Klubb High Life på Södra Teatern. Det här var tiden då vi fortfarande fick in digibetor och beta SP-band och testkörning av alla filmer var av största vikt och många långa timmar spenderades i mörka maskinrum…

Då var det skönt att som kontrast få umgås och ta hand om festivalens gäster. Vi brukar ofta säga att det är skönt att jobba med dokumentärfilm då dokumentärmakare oftast är relativt anspråkslösa. Vi har få divor inom branschen. Det finns dock givetvis undantag och just detta år hade vi ett sådant.

En av gästerna (vill inte nämna några namn) hittade från sin första minut på festivalen anledning till klagomål och ville ändra allt från hotellrum till visningslokal för sin film. Regissören hade sin fru med sig vilket inte stoppade honom från att ragga på alla kvinnliga medarbetare i vårt team, vilket resulterade i irriterade kommentarer både från frun och mina kollegor. Som om inte detta vore nog ville regissören minst en gång om dagen boka om sin flygbiljett. När han var missnöjd ville han åka hem tidigare, men senare på kvällen efter några glas ville han förlänga sin vistelse. Som tur var hade jag min kära vän Lisa Skoglund som delade gästansvaret och vi lyckades genom en stor portion humor ta oss genom hans festivalvistelse utan att bryta ihop.”

2011

Ulf Andersson-Greek, kulturbyråkrat och tidigare ledamot i Tempos styrelse berättar om Tempo 2011:

“Tempoåret 2011 har en särskild plats i mitt minne. I uppenbar brist på fantasi och pengar utsåg Tempo mig till konferencier på invigningsfesten på Rival. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth talade. Jag föreslog ödmjukt att hon skulle toppa Sverigedemokraternas budget som just hade presenterats med ett antal nollor för mycket (i dubbel mening). Hon var inte road av sammankopplingen. Hon uppskattade däremot den varma invigningsfilmen “Jag är min egen Dolly Parton”. Det blev rentav magiskt när sångerskorna i filmen, med Nina Persson i spetsen, liksom klev ut ur duken och framträdde live inför drygt 700 nyfrälsta countryfantaster i publiken. Jag såg också för en gångs skull vinnarfilmen, detta år ”Vodkafabriken” av Jerzy Sladkowski. Men det är ett par scener ur Maria Kuhlbergs underbara film “Han tror han är bäst” som framträder med bäst skärpa i minnet av det digra programmet.”

2012

Melissa Lindgren, gör sitt första år som programchef och tävlingen Stefan Jarl International Documentary Award startas för första gången.

“2012 var mitt första år som programchef och för att sätta prägel på programmet beslutade vi att starta en ny tävling för internationella långa dokumentärer! Tävlingen som  fick namnet Stefan Jarl International Documentary Award, skulle hylla filmer skapta i just Jarls anda. Modiga filmskapare som inte är rädda för att sticka ut hakan, skildra kontroversiella ämnen eller använda den dokumentära formen på ett innovativt sätt. Allt detta gjorde tävlingens första vinnare! ”Five Broken Cameras” tog både publiken och juryn med storm genom att skildra regissörens egen vardag i Ramallah, Palestina. Tempo hade också det stora privilegiet att ha regissörerna Emat Burnat och Guy Davidi närvarande under festivalen. Minnen med dessa två regissörer är många. Deras starka historier om den svåra filminspelningen kommer stanna kvar länge, men dessa två partyprissar bjöd inte enbart på långa filosofiska samtal. Burnat och Davidi var alltid senast kvar på festerna och de som satte igång alla festivalens dansgolv! Stefan jarl International Documentary Award har sedan dessa vart en stående sektion på festivalen och delas i år ut för sjätte året i rad. Till priset hör även det prestigefyllda dokumentärägget som Stefan Jarl speciallevererar från sin privata hönsgård!” 

2013 Tempos festivalchef Agneta Mogren berättar om ett av årets höjdpunkter filmen Searching for Sugar Man.

“Efter ett helt makalöst segertåg världen över för Mailk Bendjellouls Searching for Sugarman tävlar den i Tempo Documentary Award på Tempo 2013. Malik är plats, lika sprudlande som alltid, Svenska Filminstitutet med Janne Göransson i spetsen bjuder på bubbel på Victoria. Och återigen trollbinds publiken av detta mästerverk.

Malik, som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt, finns kvar i våra hjärtan för alltid! Och filmen har redan blivit en modern klassiker.”

2014

Temat Utopi stod på agendan för årets Tempo. Johanna Prack som styr alla fester minns särskilt invigningen där Karin Ekbergs film Att skiljas hade världspremiär.

“Jag ville ha med något på invigningen som verkligen symboliserar utopi, och då kändes enhörningar som en självklarhet. Ponnyn Smulan (33år!!) tackade ja till att ställa upp som enhörning och charmade oss alla då hon världsvant svängde förbi Hemköp upp på Hornsgatan med sitt enhörningshorn i pannan. Det är en minnesbild jag alltid kommer att ha med mig.”

 

Tempo på Instagram

Läs mer!