Jag antar att du som läser det här har en kamera. I byrålådan, kunde tänka mig det. Men en iPhone eller en mobiltelefon av annat märke har du säkert till hands. Ett annat verktyg för insamlande av ögonblick av visuell, ja även av fonetisk art. En samlingsplats för levande bilder, så länge de nu hålls vid liv. Men du kanske överför din bildrika skattkammare varje gång du byter upp dig till nästa dyrbara mobil.
Javisst, du är ägare till en bildvärld utan gräns. Men hur ofta tar du den i besiktning? Du kanske bara är en samlare, av liknande karaktär som de som en gång i tiden fyllde album efter album med frimärken från hela världen och från alla de länder som de varken hade råd eller möjlighet att besöka. Nu är tiderna annorlunda, och tack för det! Avstånden har krympt, världen ligger öppen. Det är bara att bege sig ut. Och dokumentera, och fotografera.
Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck har också begett sig ut på en resa med And the King Said, What a Fantastic Machine!, en resa både i tiden och i rummet. En resa genom fotografiets och de levande bildernas historia och en resa som med tiden utvecklar sig till en ren nöjesresa, där ingenting tycks lämnas åt glömskan men kanske då och då åt slumpen. Galaxer och mikroskopiska världar breder ut sig på vita duken – ja, eller i mobilen, jag vet! – extraordinära erbjudanden åt vår häpnad. Samma glada häpnad som överraskar apan, som mot slutet av filmen sitter och skrollar fram bilder och filmer på en mobil, som någon har lånat ut. Ja, den är nog inte apans egen, än så länge finns där vissa gränser.
Men allting har en början, och det har även And the King Said, What a Fantastic Machine!, som inleder med lite fotohistoria. Camera obscura, Louis Daguerre med världens första fotografi av en människa och en som hade vettet att stå stilla under den tio minuter långa exponeringstiden. Där är Edward Muybridge med sina experiment och sina multipla kameror, som till exempel kunde finna svaret på frågan: Släpper en häst vid något tillfälle alla hovar över marken under sin skritt? Kameran vet och kan avslöja.
Med bröderna Lumière föddes filmkonsten, och deras första enminutersepos lyckades skrämma publiken på Grand Café i Paris upp ur sina stolar. Ja och särskilt då den med titeln Ett tåg anländer till stationen i La Ciotat. Men vad skulle inte dessa nyvunna möjligheter kunna bjuda? Vilken fantastisk maskin, kameran. Även om där vid tiden inte saknades röster för motsatta synpunkter. Ett spektakel! En bluff! Ett simpelt teaterspel!
I det infallsrika collage som And the King Said, What a Fantastic Machine! erbjuder laddas upplevelsen på många sätt. Bildkonstens liksom filmkonstens stora skapare får bidra med synpunkter. Där är Jean-Luc Godard med sitt kända citat om sanningen, som är 24 rutor per sekund. Men där är också det lika relevanta faktumet att sanningen lätt kan stuvas om med några raska klipp. Om där överhuvudtaget finns en garanti om trovärdighet, är den obrutna tagningen svaret.
Kameran sparar allt det som finns framför den, oavsett motivet och motiven bakom det fotograferade. Frågan är ju bara vad vi skall göra av de möjligheter som detta erbjuder? And the King Said, What a Fantastic Machine! öppnar också en skattkammare, som lika gärna kunde kallas en skrattkammare över det vi egentligen inte skulle se. Blamager, detta som TV-stationer världen över glömt att radera eller kanske valt att behålla av pin kiv.
Men är kameran med sitt objektiv även objektiv? Det är nog bara de verkliga propagandisterna som vill hävda det och försöka pacificera en verksamhet av lika försåtlig som farlig art. I ett längre avsnitt får vi se Leni Riefenstahl, där hon med lysande ögon förklarar sin verksamhet som en rent teknisk historia utan politisk innebörd. Det tredje rikets främsta PR-person på filmens område, försöker i skydd av sitt klippbord finna ursäkter för sin verksamhet. Och även om vi har hört dem förut, hennes bortförklaringar, tål de att upprepas, gång på gång, generation för generation.
And the King Said, What a Fantastic Machine! är lika rik på innehåll som på infall. Naturligtvis är kameran även där som vapen, liksom de bilder som kan göra tjänst som bevismaterial. Ett överflöd. Av bilder att häpnas över, att skrämmas av, att skratta åt.
Filmen ställer oss också inför den outtalade frågan om hur mycket bildinformation vi kan orka med under en och samma dag. Och en följdfråga blir hur mycket information vi hinner tillgodogöra oss i en och samma film? Alla unga influencers, vars glada tillrop hörs i filmen, gör sig säkert inget bekymmer över det flöde de drabbas av. Det triggar ju bara den monetära tillströmning som når deras redan proppfulla konton.
Till sist en fråga bara till dig som har läst ända hit. Hur många selfies har du tagit idag?
And the King Said, What a Fantastic Machine! inviger årets festival och tävlar i Tempo Documentary Award.
Text av Stig Björkman