Flera filmer på årets festival skildrar en värld full av digitala reflektioner. Här presenteras de som speglar en omvärld präglad av digitalt liv, teknik och estetik och vad de har att säga om det dokumentära berättandet.
Det har gått trettiotre år sedan den första digitalkameran och World Wide Web introducerades för världen. Konsekvensen är att de gångna tre decennierna har präglats av att bilder och information överförs med stigande intensitet. Tempo Dokumentärfestival kan tack vare teknikens utveckling ta plats både på biograferna i Stockholm och på streamingtjänsten Draken Film. Den digitala hemmabiografen trotsar geografiska avstånd. Men hur har filmerna formats av utvecklingen?
Tempo har valt Digitala speglingar som fokus för årets festival. Här ryms växelspelet mellan filmens förmåga att fånga teknologiska samhällsförändringar och den påverkan som de teknologiska förändringarna har på det filmiska uttrycket. Spegeln symboliserar mänsklig fåfänga men är också en metafor för bländverk och trolleri. Är det så att ju mer vi skådar in i oss själva, desto mer förlorar vi oss i oförståelse? När vi retuscherar bort våra finnar på Instagram kan det kännas som att den digitala revolutionen endast förstärker ett självupptaget modus operandi. Men mobilkameran har samtidigt varit en bärande del i de senaste årens politiska rörelser när förtryck kan dokumenteras. Samtidigt har världen blivit en roligare plats efter att klipp och memes blev ett naturligt sätt att dela en underfundig blick på människans tokerier. Hur påverkar stories, reels, snaps och livestreams bilden vi ger av oss själva idag och blicken vi har på varandra imorgon?
Spegel, spegel på väggen där…
“Det var en gång en liten flicka som levde i utkanten av en stor stad. När flickan blev tillräckligt stor gav föräldrarna henne en svart spegel.” Så inleder Susanne Regina Meures sin film Girl Gang, som även lånat motivet till årets affischbild. Skildringen av den unga influencern Leonies liv komplicerar bilden av ungdomens ytlighet när den ställs mot sökandet efter gemenskap och frihet. Theo Montoyas debutfilm Anhell69 påminner om hur sociala medier kan öppna upp en parallell tillvaro i ett begränsat samhälle. Här skildras en ung, homosexuell grupp vänner i Medellín som lever i efterdyningarna av Pablo Escobars korrupta drogimperium och Farc-gerillans krig. En suggestiv skildring av livstörstande ung-domsrus och en metafilmisk iscensättning av sex med spöken som hämtar sin titel från döde vännens Instagramnamn.
När klagovisorna ljuder över skärmsamhällets förtappelse är det lätt att förbise mobilkamerans demokratiserande möjligheter i ett förtryckande samhälle. Angie Vinchito har i sin formförnyande kollagefilm Manifesto sammanställt videos som ryska barn och ungdomar publicerat på YouTube. Här vloggar tonåringar om hur de straffats av sina föräldrar för att ha velat gå på Aleksej Navalnyjs protestmöten. Men klippen tvingar också publiken att se lärare som misshandlar eleverna och bevittna skolskjutningar inifrån händelsernas centrum. Var ska man dra gränsen mellan vittnesmål och sensationalism när barn filmar av den våldskultur de lever i? Trots den digitala kulturens direkta överföring ligger bildernas betydelse fortfarande i betraktarens öga.
Dokumentera mera, bättre, snabbare, gör oss starka
Invigningsfilm på årets festival är Maximilien van Aertrycks och Axel Danielsons And the King Said, What a Fantastic Machine! som problematiserar just tilliten till fotografiet. Från Nicéphore Niépces första foto taget 1826 fram till dagens mest virala videos presenteras en våghalsig arkivfilmsexposé över människans relation till kameran. Tiden mellan det att en händelse inträffar och att den visuella dokumentationen av händelsen sprids över världen är idag obefintlig. Samtidigt misstror vi bilderna mer än förr, som filmens scener inifrån stormningen av Kapitolium visar. Först snor männen journalisternas kameror för att sen filma allt med sina egna mobiler. Är det ett tecken på att kameran uppfattas som en subjektiv förlängning av vår egen blick på världen eller tvärtom, att vi fortfarande tillskriver den en objektiv makt?
I Nils Petter Löfstedts På Hvitfeldtska bodde vi berättas för första gången på film om när polisen stängde in och utövade ett brutalt våld mot hundratals unga aktivister på Hvitfeldtska gymnasiet under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det är med stor fascination som man tar del av Löfstedts svartvita foton inifrån händelserna på skolan. Här fångas hur aktivisten Pär samlade ungdomarna och fördelade ordet under ett demokratiskt stormöte. Polisen som filmade av samma scen på avstånd såg istället hur en ung man med dreadlocks och megafon talade upphetsat till gruppen. De anklagade senare Pär för att vara deras ledare. Förvirringen påminner om hur annorlunda världen var innan mobilkamerorna kunde filma varje ord och rörelse. Men hur sparar vi våra upplevelser idag? Vilken molnlagrings-arkeologi kommer att krävas av morgondagens människor när de vill spegla sig i berättelser från vår tid för att förstå sin egen historia? Samtidigt som vi har möjligheten att spela in samhällspolitiska händelser mer än förr har det skett en subjektiv vändning inom 2000-talets dokumentärer. Med en ackumulerad mängd arkivmaterial bakom oss blir det alltmer vanligt med dokumentära skildringar som blickar inåt mot den egna erfarenheten och problematiserar relationen mellan objektivt fotografi och inre minnesbild.
Digitalisera, arkivera, romantisera
I kortfilmen Blå lagunen 2017 återger Alma Gonzalez-Campo sommarkvällsminnen med vänner och fest. Den rappa klippningen mellan suddiga stillbilder och rörliga videos har en ny och experimentell rytm som motsvarar känslan av att scrolla genom mobilens bildbibliotek. “#Squadgoals” sa vår programchef Ulrika Bandeira när hon såg filmen. Men de lyckliga bilderna av bad och skratt kolliderar mot att berättarrösten påminns om hur vänskapsbanden brast några månader senare. 2013 vann Mia Engberg Tempo Documentary Award för Belleville Baby, en personlig studie i en kärleksrelation från förr som gestaltar minnets inre värld. Filmen följdes upp med Lucky One och bildar nu en trilogi med den avslutande delen Hypermoon som visas under festivalen. Engbergs blandade arkivmaterial överbryggar den förskjutning som har skett i romantiseringen av billiga teknologier. Den korniga kvalitén på smalfilm som Super 8 och 16 mm har associerats med poetisk närvaro och intimitet. Nu vurmas det istället för tidiga digitala camcorders pixliga bilder. Tröttheten på falskt tillrättalagda filter har skapat en längtan efter gråblek och känslomässigt vibrerande verklighet. Den underbart urblekta 00-talsestetiken i ryska Marusya Syroechkovskayas How To Save a Dead Friend, filmat med handhållen digitalkamera över tolv års tid, är antitesen till det polerade uttrycket som dominerar på sociala medier. Men vad är skillnaden mellan att söka det äkta och att söka utseendet hos det äkta?
Text av Olga Ruin