Mia Engberg ville döda filmen, men gav istället liv åt en ny filmisk estetik – den visuella tystnaden.
Efter Guldbaggebelönade Belleville Baby och Eurimages Audentia Award-prisade Lucky One är Mia Engberg tillbaka med den fristående uppföljaren Hypermoon som avslutar den uppmärksammade Belleville-trilogin. Med en stark känsla för rytm och visuellt berättande väver hon en essä om livet, döden, längtan och tiden. En punkpoetisk visionär, kanske är det så man främst kan beskriva Mia Engberg. Utifrån en känsla av övermättnad inför samtidens oavbrutna flöde av rörliga bilder undersöker hon den visuella tystnaden inte bara i sina filmer, utan även i sitt forskningsprojekt The Visual Silence. Genom ett lapptäcke av korning super 8-film, som endast korresponderar med berättelsen på ett abstrakt plan, söker hon ett bildspråk som ger utrymme för åskådaren att fylla i berättelsen med egna bilder och narrativ. Det vi inte ser skapar vi i fantasin.
Efter Guldbaggebelönade Belleville Baby och Eurimages Audentia Award-prisade Lucky One är Mia Engberg tillbaka med den fristående uppföljaren Hypermoon som avslutar den uppmärksammade Belleville-trilogin. Med en stark känsla för rytm och visuellt berättande väver hon en essä om livet, döden, längtan och tiden. En punkpoetisk visionär, kanske är det så man främst kan beskriva Mia Engberg. Utifrån en känsla av övermättnad inför samtidens oavbrutna flöde av rörliga bilder undersöker hon den visuella tystnaden inte bara i sina filmer, utan även i sitt forskningsprojekt The Visual Silence. Genom ett lapptäcke av korning super 8-film, som endast korresponderar med berättelsen på ett abstrakt plan, söker hon ett bildspråk som ger utrymme för åskådaren att fylla i berättelsen med egna bilder och narrativ. Det vi inte ser skapar vi i fantasin.
Hur återberättar man för någon som inte varit där? Hur det är att befinna sig i gränslandet mellan liv och död. Kring ett ämne där språket ibland inte riktigt räcker till att verkligen berätta hur det är har Mia Engberg återigen lyckats med konststycket att skapa det erfarenhetsrum som filmmediets polyfona möjligheter erbjuder. Med jaget som språngbräda tar hon oss med ut i det existentiellas universum. Där svävar Valentina Teresjkova, den första kvinnliga astronauten, i sin egen ovisshet. Frånkopplade från jorden – en av dem metaforiskt, den andra bokstavligt – gör de en parallell resa. Och hemma i Paris städar den åldrande gangstern ur sin källare, redo för livets lugnare kapitel.
– Jag vill att mina filmer ska vara som poplåtar. Det finns ett jag men egentligen så handlar det om stora universella ämnen – kärlek, livet, längtan och tiden som går, och det här jaget, det kan lika gärna vara du. Margurite Duras skrev ”Jag har en känsla av att min film börjar dagen efter, liksom läsningen.” Kan det vara så att Mia Engbergs Belleville-trilogi inte är en trilogi, utan ett oändligt antal filmer, beroende på vem som ser dem?
Hypermoon tävlar i Tempo Documentary Award. Tempo premiärvisar även Mia Engbergs Secrets of the Sun som är en del av forskningsprojektet The Visual Silence.
Text av Julia Nilsson