Tempo möter Marina Abramovic

Marina Abramović är drottning över performancekonsten. Den där det mänskliga utbytet blir konst. Där konsten finner en gemensam andning, som bina i en bikupa. Performancekonst inte helt olik många mänskliga ritualer. Är det därför Marina intresserar sig så för dem? Nu är en av hennes kompromisslösa resor in i ritualernas riken dokumenterade. “Marina Abramovic and Brazil – The Space in Between” visas på Tempo med Abramović närvarande. Samtidigt som hennes stora retrospektiv öppnat på Moderna Museet.

Allt längre in i den brasilianska djungeln, via kristallterapier, shamaner, drogexcesser, religiösa åkallelser, ritualer och andra terapier – som man inte hade en aning om att de fanns – så tar sig Marinas resa vidare. Dokumentären om Abramovićs resa blir möten med många nya vänner, märkliga upplevelser, mat, naturens kraft, kontemplation och reflekterande. Som åskådare slås man av att vårt universum innehåller så mycket. En yttre resa blir en inre. Allt ryms.

Du har väl alltid varit en nomad, reser till Indien, Tibet, Brasilien på jakt efter mänskliga ritualer. Möter du alla dessa nya människor och idéer med en holistisk approach?

– Nej, det gör jag inte, svarar Marina, när jag når henne dagen efter en månadsvistelse på retreat i Indien. – Jag intar aldrig någon annan approach än barnets. För ett barn är nyfiket, tar allting allvarligt och är helt och komplett öppen för vad världen har att erbjuda.

Filmen handlar mycket om att söka en slags inre sanning. Och kanske yttre… finns det en en sådan?

– Det finns en universell sanning. Sedan kan man tolka den på olika sätt. Men den totala öppenheten hjälper… På så sätt kan vi söka access till sanningar, religioner, kultur, vetenskap… När man ger ut all sin energi kan krafterna nå in i alla låsningar vi bär på. Och jag söker alltid hellre det okända än det bekväma.

Bekväm är du sannerligen inte i » Marina Abramović in Brazil – The Space In Between«. När du skapar dina performanceverk säger du att du går in i ett annat »du«, inte är den privata Marina. Så vad är du framför kameran i filmen? Du vet att kameran är där… och den kommer så nära, nära… du är alltid i centrum… påverkar den inte ditt handlande?

– Jag känner inte av kameran alls. Eftersom att vi bestämde så, att jag har mikrofon på mig 24 timmar om dygnet, att fotografen har nyckel till min lägenhet och mitt sovrum. Det finns inget privat. Vi har över 700 timmar material. Allt det här var väldigt viktigt, så att jag inte förställer mig. Vi kunde öppna upp processen helt, ge ut samma energi som om kameran inte fanns där. Samma enkelhet.

Marinas frågor handlar om våra existenser här på jorden, om individens plats, om makt och relationer, om behovet av kultur, förståelse och i slutänden kanske också… skönhet. För det finns inga gränser. Ingen tid. Det mesta måste få ta tid. Långsamhet är allt viktigare. Marina har alltid varit totalt kompromisslös. Också mot sig själv, som hennes 70-talsperformance »Rhythm 0« då hon stod tyst och stilla en hel dag med 72 mindre objekt framför sig. I början gav publiken henne rosen som låg där, men ju längre dagen gick desto mer testande blev folk. De tog saxen och klippte sönder hennes kläder, drog av dem, skar henne med kniven och till och med sög blod ur henne.
– Det var obehagligt, men konsten kan vara sådan. Redan som ung konstnär så måste du ha bestämt dig för att den är allt. Men den får aldrig bli spekulativ. Den måste vara ärlig.
Även i Tempo-filmen utmanar hon gränserna. Som då hon tar hallucinogena droger. Sådant ger henne uppmärksamhet, men hon förtydligar:
– Kändisskap är ingenting. Utmaningarna har jag redan med mig från min barndom.

Marina Abramovićs publik bryr sig inte om ålder. Hon har för övrigt en osedvanligt ung public för att vara en 70-årig konstnär med snart sex decenniers arbete bakom sig. Medan vägen alltid är viktigare än målet för henne, gör nu Marina Abramović ä ndå flera reflekterande bokslut. Filmen är här, memoarerna »Walk Through Walls« är här, och den stora retrospektiven på Moderna Museet »The Cleaner« är här. En av hennes första återblickar.
– Det blir en av de största utställningar jag gör. Det finns så mycket material, så jag måste lägga ner en hel del kraft på att sortera alla dessa 55 år jag arbetat, mer än tio årens samarbete med Ulay och allt efteråt. Och jag är mycket tacksam att få göra det, att få vara på Moderna Museet.

Din biografi, om hela ditt liv från uppväxten i Jugoslavien till idag, har snabbt blivit en av de mest säljande konstböckerna världen runt.

– Jag hade blivit besviken om den inte sålt, efter alla platser jag arbetat och skapat på. Hittills har den översatts till 16 språk och är snart lika universell som jag. Kändisskap är helt ointressant för mig, i boken får jag chansen att berätta om alla de 50 år jag inte haft del av det.

Och filmen, vad är anledningen till att den kommer just nu?

– Jag har aldrig på allvar dokumenterat vad jag gör, så det är verkligen hög tid nu. Det har känts så inspirerande att få visa de bakomliggande processerna för andra. Och visa Brasilien, som har kommit att bli så betydelsefullt för mig. Också i mina arbeten. Här kan jag finna nya uttryck för mig, men också för allt vårt gemensamma. Henric Tiselius

För att köpa biljetter och läsa mer om filmen:  “Marina Abramovic and Brazil – The Space in Between”

Skribent: Henric Tiselius

Leave a Reply